Bodil 2 år
I onsdags fyllde vår älskade Bodil 2 år. Vår stora lilla tjej. Dagen började med att vi gick in och sjöng för henne på morgonen. Tycker för övrigt det är så gulligt att dessa små kids har ju ingen aning om att de fyller år haha. Hon satt i sängen och undrade nog mest vad vi höll på med. Men iallafall hann hon öppna två paket innan det var dags att gå till dagis. 
Och när Bodil var hemma från dagis igen och vilat hade vi förberett resten av paketen och födelsedagsfika. Det absolut roligaste hon fick denna dag var dock ballongerna. De har hon lekt med konstanst de senaste dagarna. Och det är knappt att hon vill stoppa i nappen i munnen om hon behöver släppa ballongerna ur händerna haha. Med andra ord krävs det rätt lite för att de små ska bli nöjda. 
Och på tal om födelsedag..
Jag har länge varit sugen på att ordna en månadstavla till Bodil (och även till Melker såklart) och tycker så mycket om de gamla från Elsa Beskow. Mycket barndomsminnen av dem när man på dagis/skola tillsammans med fröken bytte motiv när ny månad var på ingång..
så förra veckan målade jag en personlig och alldeles egen tavla till Bodil. Ett typiskt novemberrusk där hon går och filosoferar. Jag utgick från ett foto jag tog när vi var i Berlin för några veckor sedan. Sen målade jag omgivningen lite på känsla och plockade inspiration från utvalda "höstbilder" jag hittade på nätet. 
När originalet tryckts upp på print återstod att skriva "november" och sedan var det bara att hänga upp det. Till det hela gjorde jag en egen tavellist. Superenkelt DIY som enbart krävde två tunna lister, borrhål samt två skruv och mutter. 
 
 
Jag vann!
Ååh jag är så glad, för vet ni vad?! Jag gick och vann tävlingen om en symaskin tack vare mitt bidrag.
 
Tävlingen gick ju ut på att sy en gympapåse av avlagda plagg och jag sydde påse i form av en fisk. De som höll tävlingen, Husqvarna viking och Linnéa, bedömde bidragen utifrån;
återbrukade plagg, estetik, uppfinningsrikedom och bildkvalitet.
 
Nu behöver jag inte svära över alla nålar som går sönder, som dem gjort med min nuvarande maskin den senaste tiden. Istället väntas  denna maskin komma hem till mig, och om jag är taggad på att börja använda den. Yes!
 
Som avslutning vill jag bara ta tillfället och svara personen som gav denna trista kommentar på IG när tävlingen var avslutad;
 
"Trist att någon som har goda ekonomiska möjligheter och uppenbarligen redan har en bra maskin vann... är säkert bra publicitet men ändå. Var en mycket fin och kreativ skapelse men det kan man ju inte göra utan en bra maskin :( (dålig förlorare)"
 
Hej Dålig förlorare! Anledningen att jag deltog i tävlingen var att min "bra maskin" är trasig (jag svor många gånger under tiden fisken syddes eftersom nålen, av någon anledning, fastnar i maskinen och undertråden tappar fäste hela tiden) och jag såg möjligheten att få en ny, modern, maskin och slippa köpa en för massor av tusen-lappar. Eller juste ja, jag hade ju bra ekonomiska möjligheter? Hmm..
 
Tycker det är synd att du anser att det bara handlar om ekonomiska möjligheter? och en bra symaskin för att kunna sy denna påse, och inte alls om kunskap, och intresse. 
Faktum är att den där "bra symaskinen" jag uppenbarligen har är en maskin jag ärvde från min mormor som gick bort för 10 år sedan, och hade redan då använts flitigt eftersom hon också gillade att sy. Och nu när jag fått en inblick i symaskinsvärlden har jag förstått att det finns en del bättre maskiner på marknaden än den jag har.. (pfaff hobby 307).
 
 
Hoppas ni får en fin helg, önskar en MYCKET glad vinnare!
 
Backa lite
Är det inte konstigt, att vi människor har svårt att stanna upp och reflektera över vad man åstadkommit när man är mitt i nånting? Att vi inte riktigt "hinner" tänka det positiva utan bara kör på och sen är det inte förrän man fått distans från det som man verkligen förstår och kan reflektera?
 
Men tidigt i morse, när Melker precis hade snuttat färdigt och somnat om, låg jag vaken i sängen och började tänka. Jag spolade tillbaka 3,5 år i minnet och fick upp bilden när jag och Markus sitter i en lastbil vi hyrt i Norge och har packat ner livet därifrån och åkte på Autobahn nånstans i Tyskland. Vi var mitt inne i bröllopsplanerna men fick samtidigt fokusera på att vi faktiskt samma sommar skulle flytta till ytterligare ett nytt land och bygga upp nåt där. Markus skulle uppleva en dröm och spela handboll i en av världens bästa handbollsligor, och jag... ja, vad skulle jag göra? Sitta och rulla tummarna? I Norge hade jag hunnit få jobb som Visual Merchandiser, men räknade med att behöva ta paus från det i Tyskland när jag inte kunde språket. 
 
När jag väl hade landat i vårt nya hem kände jag mig nöjd att jag kunde styra mina dagar helt och hållet (okej, jag kanske satt och rullade tummarna en dag eller två). Men mellan varven av att möblera och få ordning i hemmet dammade jag av mina målarpenslar. Kort efter hade jag öppnat min alldeles egna Webbshop. 
 
Nu sitter jag här, 3,5 år senare, som tvåbarnsmamma(!) OCH en webbshop som fortfarande är igång och har utvecklats. Jag har kunnat utveckla en hobby till faktiskt ett jobb härifrån Tyskland med kunder främst från Sverige, men också från andra länder i Europa. 
 
Och det är nu jag kommer till det viktigaste; att säga Tack!
För som bekant går det ju inte att driva en webbshop utan kunder. Och utan kunder och intresse skulle det vara svårare att komma på nya idéer. Jag är därför så otroligt tacksam över den respons jag fått under dessa år. Från stora bloggare, inredningstidning, podd och allmänt fina ord från följare i mina kanaler. Att bara få en bild skickad på mail från en följare som skriver "Vi är såå nöjda med printet som är köpt hos dig". Eller "jag hittade dig via Johanna Bradfords blogg och måste säga Wow, vilka fina illustrationer du gör.."
Det kanske upplevs "osvenskt" att dela med sig av sådan här positiv feedback som handlar om mig själv, men jag bryter den trenden(?) och skyller på att jag bott i Tyskland så länge (haha), klappar mig själv på axeln och säger -BRA JOBBAT! För jag tror att det är det som avgör och påverkar att vilja utvecklas ännu mer och aldrig känna sig färdig. Så.. äh jag säger det igen, BRA JOBBAT, bara för att. 
 
Hepp, dags att amma bebis igen. Puss och kram